PROVEN TRACK RECORD GTS fungerar vid korsningen av kapitalmarknaderna och avancerad teknik. Våra innovationer ger bättre prisupptäckt, genomförande av handel och öppenhet för investerare och effektiv prissättning på marknaden. Höjdpunkter GTS handlar cirka 3-5 av den amerikanska penningmarknadsmarknaden GTS handlar över 10 000 olika instrument globalt GTS genomför miljontals distinkta affärer per dag GTS är den största börsen i New York-börsen (11,7 trillion i marknadsvärde) VÅRA MÄNNISKA ER PARAMOUNT GTS är en folkdriven verksamhet. Våra medarbetare kommer från olika bakgrunder, men de delar en gemensam anda: lojalitet, rastlös nyfikenhet, obeveklig överensstämmelse med de högsta standarderna och engagemang för companyrsquos visionmdashas och en bit av en konkurrenskraftig sträcka. Läs mer om hur du kan gå med i vårt team. Ari Rubenstein är medstifter och verkställande direktör för GTS, som leder företagets dagliga ledning. David Lieberman är medstifter och Chief Operating Officer i GTS. Steve Reich är chefen för FX och råvarulösningar vid GTS. Ryan Sheftel är Global Head of Fixed Income på GTS. Giovanni Pillitteri är Global Head of Foreign Exchange Trading på GTS. Han är ansvarig för att leda och utöka den globala räckvidden för GTSrsquos valutahandel Michael Katz är chefen för speciella situationer vid Global Trading Systems. Patrick Murphy är chef för NYSE Market Making och Listing Services på GTS. John Merrell är verkställande direktör, Global Head of Corporate Services. Rama Subramaniam är chef för Systematic Asset Management Som ledande marknadsförare är GTS och dess ledare ofta citerad som branschexperter i media och vårt företag är engagerat i att ta itu med de senaste trenderna inom elektronisk handel. Detta återspeglar vårt uppdrag att vara en världsklass deltagare på finansmarknaderna. Global Trading Systems, en av fyra högfrekventa handelsföretag som hanterar nästan all handel på NYSE-golvet, gör ett spel för företagskunder. Läs mer raquo Bloomberg USA samtalar med Ari Rubenstein, VD för Global Trading Systems Läs mer raquo GTS tillkännagav idag att dess dotterbolag, GTS Securities LLC, planerar att bli en nominerad marknadstillverkare (DMM) på New York Stock Exchange (NYSE), genom förvärva Barclays PLCs DMM trading verksamhet. Läs mer raquo Wall Street Journal Mer övervakning kommer att göra högfrekvenshandel säkrare och säkrare, öka investerarnas förtroende och deltagande. Läs mer raquo Wall Street Journal Några av USA: s största proprietära handlare och investerare tester vattnet för ett större drag i bitcoin, vilket ger en potentiell boost till den framväxande virtuella valutaindustrin. Läs mer raquoGTS är ett branschledande handels - och teknologibolag som är engagerat i ett enkelt uppdrag: Att göra marknader bättre. Vi lyckas navigera ett dynamiskt industrilandskap genom att följa våra principer om innovation, ansvar och ledarskap. Vårt elektroniska marknadsföringsföretag använder sig av proprietär teknik och sofistikerad modellering för att erbjuda mycket effektiva priser i kontanter, valuta, ränteprodukter, råvaror och noterade derivat. GTS är en folkdriven verksamhet byggd på pelare av innovation, ansvar och ledarskap. GTS grundades 2006 av Ari Rubenstein, David Lieberman och Amit Livnat. Som handelspartner sedan 2000 grundade grundarna GTS efter deras framgångsrika insatser som pionjärer inom automatiseringen av marknadsstrategier. GTS har varit privatägt och anställdes sedan firmrsquos start. Ekonomiskt samarbete i Asien och Stillahavsområdet och Global Trading System Australian National University (ANU) - Crawford School of Public Policy Datum Skriven: 17 september 2014 Det globala handelssystemet har underbyggt stor tillväxt i handeln och integrationen av ekonomier som har undertecknat det, oavsett om de är politiska allierade eller inte mer än i Asien-Stillahavsområdet. Det har förhindrat politiska tvister mellan Japan och Kina som påverkar handels - och investeringsflödena mellan de två länderna negativt. Världshandelsorganisationen fortsätter att spela en viktig roll. Detta framgår av antalet länder som fortfarande är villiga att ansluta sig till organisationen, dess rekord för att hålla marknader öppna under kriser och effektiviteten i tvistlösningsmekanismen. Men det globala handelssystemet står inför utmaningar. Reglerna och agendan, liksom det gemensamma förhandlingssättet, är inte effektiva eller relevanta för handel i det tjugoförsta århundradet. Förskjutningen till mega-regionala avtal undergräver dess primacy ytterligare. Ett försvagat globalt handelssystem kan också få negativa utsläpp för politiska förbindelser mellan länderna. Nyckelord: internationell handel ekonomiskt samarbete WTO: s internationella styrning multilateralism Förslag till citat: Förslag till citat Armstrong, Shiro Patrick, ekonomiskt samarbete i Asien och Stilla havet och det globala handelssystemet (17 september 2014). Asien och Stilla havet Policy Studies (APPS), vol. 1, nr. 3, s. 513521. Tillgänglig på SSRN: ssrnabstract2504373 Australian National University (ANU) - Crawford School of Public Policy (email) ANU College of Asia och Stilla havet J. G. Crawford Building, 132, Lennox Crossing Canberra, Australian Capital Territory 0200 Australien Det globala handelssystemet Vincent Ferraro, Ana Cristina Santos och Julie Ginocchio Från 1686 till 1759 förbjöds fransk lag import av tryckta kalicoer. Några 16.000 människor förlorade sina liv som ett resultat av denna lag, antingen exekverad för att bryta mot lagen eller dödas i upplopp som drivs av motstånd mot lagen. Det är svårt att nu föreställa sig intensiteten i känslor som genereras av handelsdisputter tidigare: det är osannolikt att USA: s kongress kommer att bemyndiga dödsstraffet för att köra en toyota. Emellertid fortsätter handelstvister att öka höga känslor. När det kalla kriget återstår som den primära inriktningen för internationella förbindelser kommer handelskonflikter att bli frekventare och mer intensiva. Teoretiskt sett bör handelstvister inte existera. När allt kommer omkring antar den ekonomiska doktrinen att nationerna fritt utbyter varor och tjänster, och att de opersonliga kraven på utbud och efterfrågan förmodligen bestämmer fördelningen av dessa resurser. Syftet med en effektivare fördelning av resurser, styrd av läran om komparativ fördel, hålls av många för att vara ett verkligt universellt mål som delas av alla nationer oavsett kultur eller historia, tid eller rum. Nationer är emellertid som individer motiverade av värden ibland ganska olika och till och med oförenliga med ekonomisk effektivitet. Om nationer inte handlade med varandra skulle varje nation kunna driva sina olika mål på ett sätt som överensstämmer med den relativa betydelsen av var och en. Handel komplicerar denna rankningsprocess: den tvingar nationerna att göra avvägningar mellan effektivitet och andra möjliga värderingar som ekonomiskt kapital, social stabilitet, miljöskydd eller politisk representation. Handelns intrusivitet står för sin politiska betydelse. I den tidiga moderna perioden kontrollerade de flesta nationer i Europa helt enkelt handeln så att dess intränglighet kunde styras styvt. Termen merkantilism används allmänt för att beskriva detta kontrollsystem. Generellt sett var merkantilistiska strategier utformade för att stimulera exporten och sänka importen, så att landet alltid skulle ha en god handelsbalans, politiken som var möjlig till stor del på grund av den stora delaktigheten i ekonomisk verksamhet genom handelsföretag och liknande. Gynnsam handelsbalans representerade en ackumulering av rikedom, som då kan fungera som en resurs för statens politiska och militära ambitioner. Vid denna tidpunkt fanns det ingen meningsfull distinktion mellan politiska och ekonomiska mål, eller, som Jacob Viner beskrev det, mellan makt och rikedom. De politik som använts för att stödja merkantilistiska mål var ganska enkla: importen av vissa produkter skulle vara förbjuden enligt lagen att produktionen av vissa produkter i kolonier som styrs av merkantilistiska stater skulle vara förbjudna, bidrag skulle beviljas producenterna av favoriserad export och staten skulle ta De nödvändiga åtgärderna för att försäkra en livskraftig flottan för transport av export. Utöver denna allmänna politik hade varje stat särskilda åtgärder som speglar sina unika omständigheter, men all handelspolitisk politik från den här perioden återspeglar statens starka politiska och ekonomiska intressen. Som argumenterades av Edward Meade Earle år 1943: Kort sagt var karaktärsändamålen enande av den nationella staten och utvecklingen av dess industriella, kommersiella, finansiella, militära och marinresurser. För att uppnå dessa ändamål ingripte staten i ekonomiska frågor, så att medborgarnas eller ämnets verksamhet effektivt kunde avledas till kanaler som skulle öka politisk och militär makt. När kapitalismen mogit och ekonomiska och politiska rättigheter började följa individer blev statens direkta ingripanden vid administrationen av ekonomisk verksamhet både mindre nödvändiga och mindre önskvärda. I rikets rikedom (1776) formulerade Adam Smith ett ekonomiskt system som drivs av privatpersoners privata intressen, inte statens offentliga. Ännu viktigare, men Smith hävdade att en quothidden handquot faktiskt skulle omvandla dessa privata och själviska intressen till allmänhetens nytta - större ekonomisk aktivitet och ett ekonomiskt överskott som staten skulle kunna tappa genom sina beskattningar för sina säkerhetskrav. Med andra ord kan den fria marknaden på ett effektivare sätt kanalisera den ekonomiska aktiviteten än staten på sätt som faktiskt förbättrade statens makt: den privata strävan efter massor kan också leda till det offentliga förvärvet av makt. Kampen för att inse denna ram inom hemmet var svår och har ännu inte helt lösts, utom i några av de avancerade industriländerna. Internationellt har kampen för att skapa en fri marknad varit betydligt svårare. År 1817 skrev den brittiska ekonomen David Ricardo Principerna för politisk ekonomi och beskattning, som förlängde Smiths argument för utrikeshandel och förespråkade frihandel på grundval av jämförande fördel. Ricardo försökte bevisa att om två länder engagerar sig i handeln, var och en bör specialisera sig i vilka varor den producerar relativt bra: även om ett av länderna är bättre att producera varje produkt, kan den fortfarande dra nytta av handeln genom att betona de produkter som den producerar bäst och Importera de produkter som det är endast relativt ineffektivt att producera. Sedan Ricardos tid har den allmänna ekonomiska doktrinen accepterat detta förslag och har hävdat att obegränsad handel resulterar i en väldigt utökad produktion och därmed större rikedom. Kampen för att genomföra och införa frihandelspraxis globalt leddes först av Storbritannien och därefter av Förenta staterna. I sannhet, varken staten fullt ut abonnerar på principerna om frihandel, men det retoriska stödet från varje till principerna var nästan religiöst, som beskrivs av Lord Maynard Keynes: Jag var som, som mest engelska, förtjänad att respektera frihandeln inte bara som en ekonomisk doktrin, som en rationell och instruerad person inte kunde tvivla, men också nästan som en del av den moraliska lagen. Jag ansåg vanliga avgångar från det som samtidigt en ojämnhet och en upprördhet. Jag trodde Englands oskadliga fria fällande domar, upprätthållda i nästan hundra år, för att vara både förklaringen inför människan och rättfärdigheten inför himmelens ekonomiska övermakt. Brittarna upprätthöll en mycket utarbetad och sofistikerad uppsättning handelspreferenser inom riket men övergav ofta sin frihandelspraxis utanför riket när sådana undantag verkade lämpliga. Posten andra världskrigets handelsordning Det är emellertid en frågan om frihandel som är en otvivelaktigt stark idé och sedan slutet av andra världskriget har den blivit förknippad av Förenta staterna och har fungerat som en åtgärd för att bestämma regeringens politik för många stater i internationellt system. I slutet av 1900-talet har en mycket stark rörelse mot frigöring av handel vidare skett: Policyn hos några av de mer protektionistiska staterna i systemet, Brasilien, Kina, Indien, Ryssland och Frankrike har flyttat mot stark liberalisering. Man bör inte tolka denna rörelse som irreversibel eftersom attityderna till handel historiskt kan förändras mycket snabbt. Men vid denna speciella tidpunkt finns det liten fråga om att frihandel drivs aggressivt av de flesta ekonomiska makterna. Idén om frihandel är förförisk enkel: hindren för friflödet av varor och tjänster, såsom tullar och kvoter, bör sänkas till noll. Enskilda entreprenörer skulle investera sin kapital på de områden där de skulle få mest vinst. Den globala produktionen ökar då dramatiskt, eftersom större produktionseffektiviseringar uppnås, och som ett resultat kommer världens rikedom att öka. Det är ingen tvekan om att ökad handel mellan nationer visar en tydlig korrelation med ökad rikedom på global nivå. År 1820 uppskattades att världsomspännande BNP (BNP) uppgick till cirka 695 miljarder (USA 1990) år 1992 till 27,995 miljarder (USA 1990). Världsexporten var omkring 7 miljarder (USA 1990) år 1820 och år 1992 hade de ökat till cirka 3 786 miljarder (USA 1990). På andra sätt stod exporten för endast cirka 1 procent av världsprodukten 1820. År 1913 uppgick exporten till cirka 8,7 procent och i 1992 var siffran cirka 13,5 procent. Ökad handel är visserligen delvis ansvarig för den dramatiska ökningen av rikedom under de senaste två århundradena. Handel är också starkt koncentrerad. De tio största exportörerna stod för över sextio procent av den globala exporten. De tio största importörerna stod för nästan 58 procent av världens import (se tabell 1). Faktum är att de femtio exportörerna svarade för 96,1 procent av världseksporten, vilket innebär att cirka 135 länder står för endast 3,9 procent av världens export. Denna handelskoncentration återspeglar koncentrationen av global ekonomisk aktivitet och föreslår inte att handel inte kan vara avgörande för små länder. Man kan också stödja frihandel eftersom dess alternativa protektionism ses som en farlig politik. Förenta staternas engagemang för frihandel kan delvis förklaras av Förenta staternas katastrofala erfarenhet under den stora depressionen. Förenta staternas beslut att upprätta väsentliga tariffhinder mot utländska produkter som ett sätt att stimulera den interna efterfrågan var helt kontraproduktiv och ledde istället till att fördjupa depressionen. Även om beslutet att höja tarifferna, mest dramatiskt i fallet med Smoot Hawley-tariffen, var förenligt med det mesta av amerikansk ekonomisk historia, bestämde USA: s ledare att dess ekonomiska politik efter den andra världskriget skulle vara ganska annorlunda, och De antog en stark frihandelsposition som kännetecken för amerikansk makt. Således hjälpte Förenta staterna till att skapa och underhålla Bretton Woods System vars institutioner - Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och de allmänna avtalen om tullar och handel (GATT) - var engagerade i frihandel. Topp tio globala exportörer och importörer av varor 1995 (miljarder USA) Exportvärde Andel av världens export Importvärde Andel av världsimporten USA 583,9 11,6 Förenta staterna 771,3 14,9 Tyskland 508,5 10,1 Tyskland 443,2 8,6 Japan 443,1 8,8 Japan 336,0 6,5 Frankrike 286,2 5,7 Frankrike 274,5 5,3 Storbritannien 242,1 4,8 Storbritannien 265,3 5,1 Italien 231,2 4,6 Italien 204,0 3,9 Nederländerna 195,3 3,9 Hong Kong 196,1 3,8 Kanada 192,2 3,8 Nederländerna 175,9 3,4 Hong Kong 173,9 3,5 Kanada 168,4 3,3 Bel-Luxemburg 168,3 3,3 Bel-Luxemburg 154,2 3,0 Källa: Världshandel Organisation, fokus, nr 14 (december 1996), wto. orgwtoWhatsnewfocus14.pdf, sid. 5. Hongkong hade en inhemsk export på 29,9 miljarder och återexporteras 143,9 miljarder. Dess behållande import 1995 uppgick till 52,1 miljarder kronor. Även om den inte är den mest kraftfulla av dessa institutioner är GATT den organisation som är mest centralt angelägen om att upprätta den globala frihandelsordningen. År 1945 uppmanade Förenta staterna tjugotvå andra nationer att ansluta sig till det i att utarbeta ett avtal som multilateralt skulle minska tariffer och andra handelshinder. Förhandlingarna i Genève 1947 resulterade i GATT, som vid den tiden endast var preliminär. Planen var att i slutändan införliva GATT i den föreslagna internationella handelsorganisationen (ITO). ITO kom aldrig på grund av opposition, främst från Förenta staterna, till dess befogenheter att reglera handeln. GATT tog över några av uppgifterna från den dödfödda ITO, som att lösa tvister och tillhandahålla information om tullar och kvoter. Under åren har flera länder anslutit sig till GATT, och de avtalsslutande parterna kände behovet av att träffas i det som blev känt som handelsförhandlingsrundor. Åtta sådana rundor har ägt rum, de tre sista är de längsta och viktigaste: Kennedy, Tokyo och Uruguay-rundorna. Kennedy-rundan initierades 1962 och avslutades 1967. Dess stora bidrag var införandet av multilaterala handelsförhandlingar. Tidigare hade den vanliga praxis varit att avveckla tullar per post. Den nya proceduren som introducerades av Kennedy-ronden behandlade varje tull som ungefär jämförbar: om en vara inte var listad som ett undantag av ett land skulle dess tullsats sättas till den allmänna kurs som landet överenskommit. Dessutom diskuterades fyra huvudfrågor vid Kennedy-rundan: industriella avgifter, jordbruk, icke-tariffära hinder och integration av utvecklingsländer i världsekonomin genom handel. Framstegen när det gäller att sänka industrilexorna var ganska framgångsrik. Värdet på handeln var cirka 40 miljarder och förhandlingarna berörde cirka 40 procent av de varor som importerades av industriländer. Framstegen var mer begränsad i de återstående tre frågeställningarna: jordbruksrestriktioner visade sig vara otänkbara på grund av jordbrukets politiska betydelse i många länder var icke-tariffära hinder, som kvalitetsnormer och märkningsregler, svår att identifiera och bedöma och problemen med att övervinna fattigdomen I utvecklingsländerna genom att underlätta sin handel genom preferenser involverade koncessioner som industriländerna inte ville göra. Trots framgångarna med att sänka industrilexorna misslyckades Kennedyrundan att uppfylla förväntningarna hos många av deltagarna. En av sina största nackdelar var att förhandlarna fortsatte att förlita sig på ömsesidighetsklausulen: ett land skulle bara sänka sina tariffer om dess handelspartner gjorde detsamma. Länder var ovilliga att importera mer om inte exporten ökade med motsvarande belopp. Utvecklingsländerna behandlades inte som fullständiga deltagare i förhandlingarna: Förenta staterna, Europeiska ekonomiska gemenskapen och Japan dominerade diskussionerna. Tokyo-rundan öppnade 1972, utlösen av USA: s tillbakadragande från guldstandarden 1971. Nittiofem länder, medlemmar och icke-medlemmar av GATT deltog i de omfattande förhandlingarna som bara skulle avslutas sju år senare. Rundan resulterade i minskningen av hundratals taxor och steg mot kvantifiering och eliminering av icke-tariffära handelshinder. Sex huvudsakliga uppförandekoder var formulerade, inklusive Standards Code, som försökte reglera icke-tariffära hinder. Som det var fallet med Kennedy-rundan, har den faktiska efterlevnaden av dessa nya standarder varit ganska spottig, och återigen erbjöds inte utvecklingsländer strukturella medgivanden. Världen hade insett att fattigare länder behöver olika behandling inom handeln. Det finns två stora handelsinstitut som försöker kompensera för de svårigheter som fattigare länder står inför: Allmänna preferenssystemet (GSP) och tullpreferenser som utvidgas till 70 länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet genom Europeiska unionens Lomé-konvention. Dessa två system ger lägre priser och i vissa fall tullfri status till utvecklingsländer. Systemet med preferenser gjorde det verkligen lättare för fattiga länder att exportera sina traditionella produkter, men det gjorde det också svårt för dem att diversifiera sin export, särskilt mot tillverkade och halvfabrikata. Eftersom världen rör sig närmare mot en sänkning av alla MFN-tariffer kommer de fördelar som erbjuds av dessa två system i sig att minska. Uruguayrundan var den viktigaste och mest omfattande av alla rundor. Inleddes den 20 september 1986 i Punta del Este, stallades den i tre år på grund av konflikter mellan Förenta staterna och Europeiska unionen över jordbrukshandeln. Trovärdigheten hos de multilaterala förhandlingarna var på spel under dessa år om tvisterna inte hade löpt ut, den globala ramen för internationell handel kunde ha givit sig till protektionism och bilaterala avtal. En kompromiss uppnåddes i december 1993 i Genève, och den slutliga texten skrevs under följande mars i Marrakech. Uruguayrundan var en vattendrag i GATT: s historia. Avtalets jurisdiktion utvidgades till frågor som många länder hade reserverat för sin nationella suveränitet: tjänster, textilier och jordbruk. Inrättandet av Världshandelsorganisationen (WTO) var dess största prestation. WTO har befogenhet att faktiskt lösa tvister och sätta stopp för ytterligare multilaterala förhandlingar. Till skillnad från GATT-besluten är de som gjordes av WTO bindande. Mer komplicerat och långtgående än GATT, WTO är efterträdaren till GATT (och reinkarnationen av ITO). Etablerade i Genève den 1 januari 1995 har WTO redan över 120 medlemmar. Dess ytterligare funktioner omfattar genomförandet av alla multilaterala handelsavtal och övervakning av den nationella handelspolitiken. I december 1996 höll WTO sin första tvååriga ministerkonferens i Singapore och slutade informationstekniklagen som behandlade frågor som rör skydd av immateriella rättigheter i samband med ny elektronisk teknik. Ministerkonferensen är WTO: s högsta auktoritet, och består av handelsministrar från varje enskild medlem. Flera organ och utskott arbetar kring ett generalråd i Genèves huvudkontor i WTO. Hittills har endast mindre problem övergått till WTO för upplösning (som bananer och Costa Rica-underkläder). På detta stadium är det omöjligt att bedöma WTO: s effektivitet: frågan om huruvida det kommer att kunna genomdriva sina beslut i dessa fall är fortfarande en öppen fråga. Undantag för en global frihandelsregel: Regionala handelsblock WTO kommer att fungera i en global miljö, vilket i vissa avseenden är mer gynnsamt för idén om friare handel, men organiseras längs regionala linjer. Enligt artikel XXIV i GATT kan regionala institutioner inrätta sina egna frihandelsområden som potentiella sätt att ställa sig till en global ordning. De avtalsslutande parterna erkänner att det är önskvärt att öka handeln genom utveckling genom frivilliga överenskommelser om en närmare integration mellan ekonomierna av de länder som är parter i sådana avtal. Det finns många sådana avtal i världen, men dessa avtal är långt ifrån enhetliga. Det finns olika nivåer av integration i världen, och varje regional organisation behandlar frågan om nationell suveränitet på olika sätt. Ett frihandelsområde är den enklaste formen av handelsallians: handelshinder mellan medlemsstaterna sänks och varje land är oberoende i förhållande till icke-medlemmar i frihandelsavtalet. Anpassade fackföreningar gå ett steg längre: de upprättar en gemensam extern tariff (CET) som tillämpas enhetligt på icke-medlemmar. På den mest sofistikerade nivån av regional integration bildar nationer en gemensam marknad där, förutom fri rörlighet för produktionsfaktorerna (kapital och arbete), en gemensam handelspolitik och harmonisering av nationell ekonomisk lagstiftning. Processen för regional integration har ökat stadigt sedan slutet av andra världskriget. I början av 1950-talet trodde många att spänningarna mellan Frankrike och Tyskland endast skulle kunna minskas om de två var bundet ihop ekonomiskt. Europeiska kol - och stålgemenskapen (EKSG) skapades och fungerade som ett steg för Romfördraget (1957) som födde Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG). EEG har utvecklats under åren och är fortfarande inblandat i hårda förhandlingar för att uppnå en högre grad av politisk och ekonomisk integration, inklusive skapandet av en gemensam valuta. Från en första grupp på sex består den nu av femton länder, och andra länder har ansökt om medlemskap. Nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA) och Mercosur är de senaste regionala handelsallianserna. NAFTA tecknades av Förenta staterna, Kanada och Mexiko år 1992 och trädde i kraft den 1 januari 1994. Asuncioacutenfördraget, som skapade Mercosur, undertecknades av Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay i mars 1991 och genomfördes den 1 januari 1995. Från och med nu är båda avtalen frihandelsområden som syftar till att dra tillbaka alla hinder för utbyte av varor, tjänster och kapital endast bland medlemsländerna. Mercosur planerar dock att bli en gemensam marknad och följa det europeiska exemplet, men det är nu bara en halv fungerande tullunion. Både NAFTA och Mercosur granskar för närvarande medlemskapsansökningar från andra latinamerikanska nationer, och vid toppmötet i Amerika i 1994 stödde trettiotvå länder skapandet av frihandelsområdet i Amerika (FTAA). Vägen mot en sådan integration kommer inte att vara lätt, särskilt eftersom det berörda området är mycket heterogenare än Europa. Några inledande ansträngningar har gjorts, men det återstår att se om Förenta staterna i synnerhet är villiga att driva och stödja någon form av hemisfärisk integration. Sammantaget står regionala handelsblock för cirka 61 procent av all handel, en mycket hög andel. C. Fred Bergsten uppskattar de olika aktierna för huvudblocken i världen idag: Regionala frihandelsarrangemang (andel av världshandeln, 1994) Europeiska unionen 22,8 EUROMED 2,3 NAFTA 7,9 Mercosur 0,3 Frihandelsområdet i Amerika 2,6 AFTA 1,3 Australien-Nya Själland 0,1 APEC 23.7 Källa: C. Fred Bergsten, quotCompetitive Liberalization and Global Free Trade: En vision för det tidiga 21st århundradet, Institute for International Economics, APEC Working Paper 96-15, 1996, iie: 809615.htm. Helt klart är de regionala handelsblocken väldigt betydande aktörer i världshandeln. Deras faran är att även om de förväntas vara enastående stationer till ett globalt frihandelssystem, representerar de också institutionella intressen som faktiskt kan begränsa handeln. Undantag till en global frihandelsregel: Ekonomiskt skydd De allra viktigaste undantagen till frihandel kommer från allt från tryck för att skydda en inhemsk ekonomi från den internationella konkurrensen. Teknikerna för sådant skydd innefattar tullar, kvoter, exportbidrag, offentlig upphandlingspolitik, kvalitets-, säkerhets - och hälsokrav och en hel del andra prissättningsmekanismer. År 1993 uppskattade Världsbanken och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) att protektionistiska åtgärder kostar världsekonomin cirka 450 miljarder per år. På global nivå är argumenten för frihandel troligen otillgängliga: frihandel stimulerar utan tvekan mer effektiv produktion och, som vi har sett, större rikedom. Nationerna är emellertid inte uppmanade att försvara ett globalt perspektiv som de förväntas försvara nationella intressen. Medan frihandel faktiskt kan skapa jobb genom att stimulera efterfrågan och sänka priserna, kan frihandel inte garantera att de som förlorar sina jobb på grund av deras högre löner kommer att anställas för att fylla de nya arbetstillfällen som skapas av den ekonomiska stimulansen. Det är denna asymmetri av fördelar, fördelad ojämnt mellan olika länder, och bland olika produkter och olika arbetstagare, vilket skapar stark motstånd mot frihandel. Att kvantifiera effekterna av frihandel är extraordinärt svårt, vilket demonstreras av problemen med att bestämma effekterna av Nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA) på USA och Mexiko. En nyligen genomförd studie utförd av University of California i Los Angeles föreslår att de övergripande effekterna av NAFTA sedan det undertecknades 1994 har varit ganska blygsamma: Genom att använda en ny modell för hur export och import påverkar arbetstillfällen i olika produktkategorier och regioner, Uppskattat att nettobidragsvinsten till Förenta staterna sedan avtalet trädde i kraft i början av 1994 har varit bara 2 990 arbetstillfällen. Nettofaktorn maskerade dock en mycket större nivå av både arbetsförluster och vinster mellan olika företag. Ökad import till Förenta staterna dödade uppskattningsvis 28 168 arbeten de senaste tre åren, uppgav undersökningen, medan ökad export stödde skapandet av 31 158 arbetstillfällen. Självklart kände de människor som förlorade sina jobb eller sina företag att NAFTA var ett dåligt beslut. De personer som fick jobb eller som gynnades av lägre priser på de produkter de köpt, kände att NAFTA var ett bra beslut. Svårigheten för en policy maker är att avgöra vad den allmänna effekten på den nationella ekonomin är genom friare handel, inklusive kostnaderna för att möta behoven hos dem som förlorar sina jobb eller företag. De som stöder större skydd mot ekonomisk konkurrens från utlandet hävdar att inhemska producenter kommer att flytta till länder där billigare arbetskraft är tillgängligt, eller där regelverk som miljö - eller säkerhetskontroller är minimala. Faktum är att frihandeln är att producenterna borde flytta till platser där högre vinster kan göras, i den utsträckning sådana överväganden är viktiga kan man förvänta sig förändringar av denna typ. Det är emellertid svårt att bestämma i vilken utsträckning sådana överväganden är avgörande. Till exempel har det inte skett en dokumenterad massiv övergång av tillverkning från Förenta staterna till Mexiko eller till något annat land där arbetskostnaderna är betydligt lägre än i Förenta staterna. Tillverkningsandelen för den amerikanska ekonomin har inte drastiskt förändrats under de senaste trettio åren (21 i den amerikanska ekonomin). Det är uppenbart att lägre arbetskostnader eller reducerade förordningar inte är de enda faktorerna för affärsbeslut att flytta: i vissa fall kan de vara, men i andra fall kan tillgång till kvalificerad arbetskraft eller närvaron av en sofistikerad infrastruktur vara viktigare. What is clear is that appeals to protection from free trade constitute a powerful political issue. There is no question that some jobs have been lost because of NAFTA and many believe that the U. S. Government has a responsibility to protect Americans from job erosion. Presidential hopeful Pat Buchanan made this issue a central part of his campaign in 1996: To quotconservatives of the heart, quot even if NAFTA brings an uptick in GNP it is no good for America. No matter the cash benefits, we dont want to merge our economy with Mexico. We dont want to force American workers to compete with dollar-an-hour Mexican labor. Thats not what America is all about. In many countries there are provisions for helping workers whose jobs are lost due to trade, but it is hard to assert that those programs are especially successful. By and large, trade-displaced workers are older, less educated, and less mobile than workers who are attractive to the more dynamic sectors of an economy. Additionally, one should always be aware that justifications for trade protection are also defenses of relative inefficiency. Tariffs and quotas are costs to an economy, ones usually borne by the consumer. They can protect workers, but, in the process, they can also protect the private corporate interests of those who hire the workers. In the early 1980s the automobile industry in the United States was at a competitive disadvantage to Japanese producers and lobbied for protection against imported automobiles. After a quota was implemented, the prices of automobiles when up rather dramatically. The American industry announced that the quota saved about 22,000 jobs. The quota also increased the profits of the industry. However, the price increase led to a sales drop of about one million cars which in turn led to a loss of about 50,000 jobs in the industry. Exceptions to a Global Free Trade Regime: National Security Concerns The ideal of global free trade faces a challenge when viewed in light of national security concerns. Nations do not wish to export products to their adversaries which might have the effect of enhancing their relative power, even if the private interests producing those products have an interest in increasing their sales. During the Cold War, the economic benefits of free trade were overridden in many cases by national and multilateral export controls on strategically sensitive products. The formal agency responsible for maintaining these controls was the Coordinating Committee for Multilateral Export Controls (COCOM) aimed to protect the Wests security interests by placing restrictions on nuclear, conventional, and dual-use technologies that might have strengthened the Soviets military position in the Cold War. COCOM, established in 1949, included Japan and all of the NATO countries except Iceland. COCOM restrictions on strategic trade were partially effective in limiting the transfer of strategic materials to the Soviet bloc, but were never wholly successful. It proved to be extremely difficult to identify which products were of strategic value. For example, in 1972 the United States gave the Bryant Grinder Corporation authorization for a shipment of precision miniature ball-bearing grinders to the Soviet Union, which later proved to be used in Soviet guided ballistic missiles. Other COCOM states had also shipped similar types of equipment to the Soviet Union. Similarly, computer technology proved to be extraordinarily difficult to define in strategic terms: many items could be used for military purposes, and it was impossible to define those items, which could not somehow be adapted for strategic purposes. The end of the Cold War has lessened the possibilities for effective controls over strategic exports, and COCOM was dissolved on March 31, 1994. The need to control such material however, still persists, particularly over those materials and technologies used in nuclear weapons production and delivery. Currently, the effort to restrict such exports is guided by the Missile Technology Control Regime (MTCR) which was formed in 1987. There are about 25 nations which have announced adherence to these controls which are described by the Arms Control and Disarmament Agency in these terms: The MTCR is neither a treaty nor an international agreement but is a voluntary arrangement among countries which share a common interest in arresting missile proliferation. The Regime consists of common export guidelines applied to a common list of controlled items. Each member implements its commitments in the context of its own national export laws. Such controls have never been regarded as inconsistent with a free trade regime, but if the definition of strategic were to expand significantly to include many computer and information technologies, the effects on international trade may be considerable. Exceptions to a Global Free Trade Regime: Human Rights Trade is often used as a mechanism for influencing the policies of states. The United States signaled its displeasure at the Japanese invasion of Manchuria by cutting off certain vital exports to Japan. The loss of its supplies of oil and iron ore simply reinforced the position of those in Japan who argued that further armed expansion was the only solution to the vulnerability of a relatively resource-less island. On the other hand, the trade embargo against South Africa, while far from complete, ultimately succeeded in persuading the Nationalist Government that continued isolation from the rest of the world was more costly to South Africa than the establishment of majority rule. In both cases, trade was manipulated as a diplomatic instrument to achieve a certain objective. Many simply disagree with the use of trade as a policy tool. For them, economics should follow its own logic and its purposes should not be subordinated to the political interests of the state. This position suggests that, over time, the forces of economics will slowly persuade states to cooperate more effectively, no matter what the ideological or political differences among them. Moreover, many argue that using trade as a lever for inducing change is simply ineffective. The failure of the United States embargo against Cuba to force a change in the Cuban government is a case in point. There is probably no way to separate trade from politics, and it would be naiumlve to suggest otherwise. Trade restrictions are often reflections of domestic politics within states much more than they are actually well considered mechanisms of change. Perhaps the most visible case of trade politics in recent years has been the dispute between the United States and the Peoples Republic of China over a U. S. extension of Most-Favored-Nation (MFN) status to the Chinese. Most-Favored-Nation status simply means that the restrictions on trade between two nations will be no more onerous than the least restrictions offered to any other single state with whom trade occurs. The status does not confer any special advantage: it merely prohibits a specific disadvantage which could possibly be directed against a single state. MFN is a crucially important status because it allows states to compete more or less equally within the global trading network. As China has become one of the most significant factors in United States trade, importing in 1995 about 12 billion from the United States and exporting about 45 billion to the united States, the question of whether China should be granted MFN status has become critically important. There are some who oppose MFN status to China simply because they believe that the United States cannot compete with Chinese products, and an influx of Chinese goods would cost Americans jobs, arguments similar to those developed earlier in the section on protectionism. There are others, however, who argue that the absence of political freedoms in China renders China an unfit trading partner. They suggest that the United States should threaten to restrict Chinese exports to the United States unless China adopts a system of human rights more compatible with Western values. There is very little question that the Chinese have a profoundly different system of politics than does the United States. Moreover, there is very little question that many Americans find Chinese practices, particularly the treatment of political dissidents, to be abhorrent. It is difficult, however, to accept the proposition that American political practices should be the standard by which all nations should be judged. Indeed, the United States itself might be found lacking in adherence to its own principles in many respects. The Chinese argue that its internal political system accurately reflects the values of its society, and that its internal politics are not subject to evaluation or judgment by outsiders. In some respects, the world has already answered this objection. The precedents established by the Nuremberg and Tokyo Trials after World War II effectively dismissed the possibility of politics ever being a purely quotdomesticquot matter-the position was only reinforced by subsequent actions against South Africa. Which side is right Initially, the United States took the position in 1993 that MFN status would not be conferred unless human rights practices in China changed dramatically. Subsequently, however, the United States changed its position, and, in 1996, granted China MFN status for a year. Presumably, that status will be renewed unless Chinese actions change dramatically for the worse. In some sense, the Chinese had clearly won a victory over United States policy-trade would flow freely between the two nations, and no conditions were imposed on Chinese behavior. Nonetheless, this interpretation of the outcome is overly simple. United States pressure certainly discomfited the Chinese, and the publicity surrounding certain dissidents in China and the possibilities of prison labor for profit damaged Chinas reputation globally. The more important point, however, was much simpler: the United States decided that its ability to influence Chinese domestic political practice through trade was minimal. This pragmatic observation led to the decision that opening trade further might lead to political changes within China more rapidly than a coercive approach, which tried to punish China for its human rights practices. As is the case with most pragmatic decisions, time will tell. Exceptions to a Global Free Trade Regime: Environmental Protection The most recent exceptions to the free trade system revolve around the growing concern over how environmental regulations may be subverted by corporations moving their operations to states with lax environmental controls. There is scant systematic evidence to document how extensive this problem may be, but there are a number of examples which suggest that the problem may be widespread. Arlene Wilson of the Congressional Research Service observed that quota number of studies have shown that trade liberalization may reduce a countrys overall welfare if environmental resources are incorrectly priced. quot It is difficult, however, to know how to price correctly environmental protection, particularly since, in the international arena, attitudes toward balancing the values of economic development and environmental protection may differ profoundly. In making environmental standards a part of NAFTA, the United States, Canada, and Mexico have set the stage for increased debate between environmental activist organizations and advocates for freer trade. The NAFTA set up a side agreement known as the North American Agreement on Environmental Cooperation (NAAEC). This agreement provides a mechanism in which disputes over environmental regulations may be settled outside of the NAFTA framework. Environmentalists feared that American businesses would flock to Mexico to produce more cheaply by avoiding costly U. S. environmental regulations. There is not yet sufficient information to assess whether this fear was or is justified. There seems to be wide consensus that quotdirtyquot industries quothave expanded faster in developing countries than the average rate for all industries over the last two decades - and faster than in industrial countries. It is uncertain, however, whether this international pattern merely reflects growth - or industrial migration as well. quot The creation of the side agreement was clearly an initiative sparked by domestic concerns within the United States, and the rhetorical level of support for environmental protection was quite high. Former Secretary of State Warren Christopher affirmed that the United States is quotstriving through the new World Trade Organization to reconcile the complex tensions between promoting trade and protecting the environment-and to ensure that neither comes at the expense of the other. quot Whether this balance can be attained remains to be seen. It is unlikely that freer trade would substantially increase the opportunities for new environmental degradation it might, however, certainly intensify current problems. The Critique of the Free Trade Regime The exceptions to the practice of free trade listed above are generally regarded as practical concessions to the political realities of the international system they are, in some respects, modifications or reforms designed to accommodate interests which find the demands of the free market inconsistent with other values such as equality and justice. There are many, however, who believe that free trade cannot be reconciled with these other values. These critics argue that the free trade regime is in fact a political system-an imperialist system-engineered to maintain the power of the advanced industrialized countries at the expense of the poorer countries. There are a number of variations to this argument and it is simply impossible to develop them in any detail in this essay. Marxists, dependency theorist, and liberal reformers all share some basic elements of the critique. What separates their analyses is the extent to which the system can be changed, what the nature of those changes have to be, and whether the changes have to involve the fundamental premises of the capitalist system. The analysis of the problem is straightforward: free trade favors the more developed economies and this bias channels wealth from the poor to the rich. This process has been going on for centuries and the cumulative effect of the bias is the growing income gap between rich and poor. Powerful states, therefore, adopt free trade because it increases their power. Bismarck once noted that: England had the highest protective duties until she had been so strengthened under the protection that she came forward as a herculean fighter and challenged everybody with, Enter the lists with me. She is the strongest pugilist in the arena of competition, and is ever ready to assert the right of the strongest in trade. From this perspective, free trade is nothing more than a mercantilist policy designed to enhance the power of a state relative to others. The critics of free trade argue that the openness of the free trade regime exposes poorer countries to competition, which is patently unfair. Rich countries have access to capital, technology, transportation, and markets, which are generally unavailable to poorer countries. The poor countries can sell their labor and their land in the form of primary commodities. Both of these factors of production are in great supply and therefore the demand for them is low. Free trade, therefore, creates a context in which poor countries have few avenues of escape: their products are less valuable than the products of the rich countries and their relative poverty only increases the more they participate in the free trade regime. The critics of the free trade regime stand solidly on their description of the international distribution of wealth. Since the mid-1800s, wealth and income have become increasingly concentrated in the industrialized nations. There is little question that poor countries have had a more difficult time catching up to the rich countries as free trade practices have become more global. The liberalizing of trade after the Tokyo Round did not significantly improve the status of poorer countries: Since the end of the Tokyo Round in 1979, the average level of industrial tariffs in developed countries has fallen by nearly a half to 6.4 per cent and the value of total world merchandise trade has grown by a remarkable 4.8 per cent per year. This growth is mainly confined to the industrialized countries: in the 1980s, developing countries exports grew by only l.6 per cent, and their share of world trade fell from 28 to 21 per cent. There is no question that some developing countries have benefited from the expansion of trade opportunities in the post-World War H period. Many countries in East Asia -- Singapore, Hong Kong, Malaysia, Taiwan, and South Korea -- deliberately pursued an export-led strategy that resulted in impressive growth in their Gross Domestic Products. However, other countries have not been able to use trade as an quotengine of growth. quot These countries, many of them in Africa, export primary commodities for which demand has been declining over time. The expansion of free trade into the agricultural sectors of these economies poses serious threats to the fanning communities in many of these areas. While it is probably safe to say that free trade will always benefit the wealthy, one must be more cautious in implementing free trade commitments for the poor. For them, trade will never be enough. Challenges to the Future of the World Trading System There are three primary concerns that have emerged out of the recent expansion of the free trade regime. The first is over the ways by which the trade system is connected to the larger economic process of globalization. The World Trade Organization, in its Annual Report for 1995, notes the significance of the connection: In virtually every year of the postwar period, the growth of world merchandise trade has exceeded the growth of world merchandise output. Overall, the volume of world merchandise trade is estimated to have increased at an average annual rate of slightly more than 6 per cent during the period 1950-94, compared with close to 4 per cent for world output. This means each 10 per cent increase in world output has on average been associated with a 16 per cent increase in world trade. During those 45 years, world merchandise output has multiplied 5frac12 times and world trade has multiplied 14 times, both in real terms. Nations trade because there are differences in production possibilities and costs among nations. While some of these factors are fixed, others, like the cost of labor, are not. When production changes location because of these differences in costs, the demand for these factors of production changes as well. For example, the demand for high-wage labor may be reduced because of the availability of low-wage labor, which then leads to a reduction in the high wages. We know that this transformation has in fact occurred, since trade is increasing at a faster rate than production. The fear that freer trade will depress high wages and lead to a mass exodus of jobs from the industrialized countries to the lower wage poorer countries is genuine, and manifests itself in a vision of a global network of sweatshops. As suggested above, there is little systematic or global evidence to document the extent to which this fear is legitimate. But the most important issue facing the WTO is the internationalization of standards-labor and environmental-implicit in the process of opening trade even further. The issue is extremely complicated. Evening out the differences vitiates the efficiencies gained by comparative advantage ignoring the differences assures strong political opposition to opening up markets. Further, there is no way to measure accurately the quality of life standards raised by questions concerning wages and environmental protection-what is a decent, living wage What is a quotcleanquot environment How does one account for the cultural variations in the definitions of these criteria Finally, the internationalization of these standards poses a serious challenge to the idea of state sovereignty. When an international organization such as the WTO or the International Labour Organization (ILO) begins to dictate working conditions within a country, serious questions arise about the ability of states to manage their own domestic affairs. The second major challenge facing the world trading system concerns its ability to enforce its rules. The conclusion of the Uruguay Round and the creation of the WTO reflect the economic and political power of quotnewquot entrants to the global economy: most importantly China and the states of the former Soviet Union. Additional impetus for the new structures came from states that changed their trade policies toward more liberalized trade: India and Brazil. The more traditional supporters of free trade, the United States and several of the European states, actually saw domestic support for free trade decline. That free trade expanded under recent conditions is not especially surprising in light of historical experience: in good economic times, free trade typically expands. The real strength of the new trade regime will be tested when an economic downturn occurs. Under conditions of economic stress, domestic pressures for protectionist measures increase dramatically. The WTO has a Dispute Settlement Body and an Appellate Body to enforce the rulings of the WTO, but the general effect of these enforcement mechanisms thus far has been to persuade nations to resolve their disputes quotout of court. quot Such resolutions of trade disputes are important and should not be discounted nonetheless, it remains to be seen whether the WTO has the ability to enforce unpopular decisions on powerful states. The third and final challenge to the world trading system is the presence, persistence, and expansion of global poverty. It is a mistake to think that the WTO can address this problem on its own. It is also a mistake, however, to think that an uncritical pursuit of free trade will help all countries equally. One of the clear characteristics of trade is that it rather faithfully represents the distribution of economic power in the international system. That some poor countries have been able to use trade to stimulate their economies to grow at rather rapid rates is an important reason to support free trade in principle. But it cannot be used as a blanket justification for policies that expose very poor societies to economic competition that undermines their viability. The current distribution of wealth is not defensible, either in moral or in practical terms. There are far too many people on the planet who lead lives of total desperation: over a billion people are malnourished, ill housed, and cut off from adequate education, medical care, clean water, and a safe environment. Free trade will not, on its own, pull these people into prosperity. Moreover, in a free trade regime, the economic fortunes of the rich countries are inextricably linked to the fortunes of the poor. Free trade has a convergence effect, although the power of that effect is not clearly measurable. if industries do migrate to low wage areas, then the tendency will be for high wages to fall. At some point, the reduction in wages will have a depressing effect on demand for products and this reduction will unquestionably lead to lower rates of economic growth, perhaps even negative growth rates. This challenge to the free trade regime is not dramatic or immediate, but it is inexorable. Nor does it suggest that free trade itself should be abandoned as a general principle. But the challenge of global poverty demands that richer countries think about trade as a way of helping poor nations integrate more successfully into the global economy. Such integration will require concessions to protect the weak economic infrastructures of many countries from the rather unforgiving rigors of free trade.
No comments:
Post a Comment